Näe, spamskyddet funkar inte. Mailboxen full idag med.

Det värsta är att skiten kommer in i vår dator, och på så sätt in i vårt hem. Känns sådär tycker jag.

……………………………………………………………………………………………………………

Hur mår jag då i min nykterhet? – Jo bra. Firar sex års nykterhet från alkohol, två år på sömnmedel. Det känns bra, och livet ljusnar på något sätt. 

Minnen från förr då, påverkas jag av det fortfarande? - Detta är svårt. Jag kommer nog aldrig riktigt kunna gå en dag utan att tänka på vad som hänt, och vad jag gjort andra. Min hjärna är full av det jag proppade den med under så många år, trots att jag har jobbat på mig själv i ca. 10 år. De positiva resultaten har jag känt av de senaste två åren, men jag vågar inte riktigt hoppa och skutta i glädjerus ännu.

Ok, enligt Bibeln och frälsningen har jag fått en ny Ande. Anden är vad som fyller tomheten och frånvaron från Gud, det är ”pusselbiten som faller på plats”, det ger frid. Det känner jag. Jag har sökt den friden hela mitt liv. Så har vi en Själ – känslor och minnen. Själen är den del som visar vad en människa gått igenom och formats till, personligheten verkar sitta i Själen. Jag vill minnas att Själ översatt från grekiskan är Psyke. Själen kan bära på mycket negativt om man blivit utsatt för det – det kan ta tid att få det ur systemet. Vi får inte en ny Själ genom frälsningen så det måste få ta tid att läka om det behövs.  Med Guds hjälp och förvissningen om att de löften han gett oss genom Jesus är sanna, har vi ändå frid i läkeprocessen, eller som vi kallar det – Helande – trots att det gör ont. Sist har vi kroppen, det som syns utåt. Den visar uttryck som kommer från Själen, ibland känner man sig stark ibland svag, och det syns, och känns. Vi får inte heller någon ny kropp i frälsningen, vi ser alltså likadana ut som innan frälsningen. Men, något har hänt på insidan och DET syns, kanske lite gladare ögon, eller annat kroppspråk.

Hur är det då med mitt sug efter att missbruka – dricka, knapra piller och ha sex hit o dit?  – Själen vill fortfarande tillbaka i det gamla som den är uppfostrad till. Som ett vilselett barn vill den tillbaka dit där den känner sig säker. Kroppen vill dit Själen vill, det visas ”fina” gamla bilder från krogen, hesa skratt och kall öl och god sprit, villiga damer överallt… Det känns som en klump i magen och den nya Anden d.v.s Guds Ande i mig påminner om vilken lögn det är som spelas i mitt inre. Jag vill inte tillbaka in i den lögnen.

Rent ut, jag saknar ibland det gamla lössläppta livet jag en gång formades att leva, men inte för en sekund vill jag ha tillbaka ångesten över det som jag en gång vaknade ur och det jag missat. Aldrig mer vill jag leta ett liv utan framtid, jag vill leva ett liv byggd på en fast grund. Jag fyller snart 39 år, och jag har alltid känt mig som ett vilset barn, en tonåring som gömmer sig från verkligheten. Jag har letat, lyft på stenar och ropat i mörka skogar utan att få frid. Men sedan jag blev frälst har jag fått lite mer frid.

Det var ingen som sade att det skulle vara lätt att förändra, men det är värt det. //Micke

Min blogg har blivit kapad av mindre god reklam. Viagra, olika droger djurporrsajter osv. vill göra reklam på min blogg, så jag har lagt in ett rekommenderat program mot spam. Min mailbox som är kopplat till bloggen har exploderat av dessa fina erbjudanden. Bloggen handlar ju visserligen om missbruk, men jag vill ju inte göra reklam för sån skiiit. Tråkigt att bli uttnyttjad negativt i en god idé om tillnyktring och att finna styrka i Ande, och att bygga upp Kropp och Själ.

Så, vi får väl se då om det fungerar med blockeringen då… Hupp.

Micke

Godmorgon, har inte varit inne på bloggen och skrivit på ett långt tag. Anledningarna är många: Idétorka, jobb, flytt och annat.

Meen, jag är kvar och siktar mot framtiden. Sommaren har haft sin gång och nu börjar hösten göra sig påmind. Denna tid har tidigare betytt – trötthet, nedstämdhet och ångest. Det är inte på det viset sedan ett par år tillbaka. Jagandet efter ”kicken” har avmattats, och jag orkar se livet som det faktiskt är – en gåva.

I höst hoppas jag på att vårt projekt bryter ut i vad som är menat, och att fler kommer till oss.

Ha en bra dag och ta hand om er.

Micke

Jag har redan lagt ut lite ur ”Hejdå Måne, God natt Pappa”. Tänkte prova att lägga ut en parallell till den som har arbetsnamnet: ”Jesus & Han – Den svarta Ormen ”. Det är med denna som med den andra… allt är skrivet ur mitt minne, och ingen får känna sig påhoppad.

  De tjejer som nämns i berättelsen är förlåtna av mig sedan ett par år tillbaka. Den ene av dem har jag sett, och hon är idag mycket sjuk. Men det känns ändå viktigt att visa mig naken och ärlig.

  Det finns fler av er därute som gått igenom värre händelser än mig, till er – Våga öppna ert mörker och våga le igen.

…………………………………………………………………………………………………

JESUS & HAN©

- Den Svarta Ormen

/”Micke är en snäll pappa, en god, bra och snäll pappa. En sådan pappa han själv velat ha, en sådan som läser sagor, går på promenad, som cyklar, äter glass, precis en sådan pappa han själv är. Micke sätter Filip främst och älskar honom över allt annat, även om det är svårt när det här med känslor är komplicerat. Fast det är ju det här med tv: n.  

  Micke var inte sina föräldrars favorit, det fick han aldrig vara som barn, inte heller under uppväxten. Det kändes aldrig så. Micke fick aldrig känna sig som favoriten, han fick lära sig att bli avskydd istället. Han lärde sig att få känslorna tillfredställda på det sättet, att vara lite mer ogillad än rent förutsättningslöst älskad. Kanske är det så, eller så är det lögn det med, som så mycket annat i Mickes liv.

Om bara de vuxna kring honom tittat en aning utanför sig själva så hade de sett att Micke var god. God är ett bra ord, Micke är god, men bär på en sorg, ett hål. Hålet är djupt och mörkt, hålet har en lömsk inneboende. Micke bär på en ”svart Orm”, en orm som någon gång i tidig ålder flyttat in. Människan har döpt den till Ångest.

Oftast är det den de andra ser istället för Micke, men bara för att den syns, men ingen ändå ”ser”, betyder det inte att smärtan är mindre för den som tvingas bära på den. Mickes orm heter PissGunnar. Det de andra ser är kampen mot något som sitter på insidan och det kan ge fel signal rent socialt, vilket resulterar i osäkerhet, ibland från både Mickes håll och mottagaren. Och eftersom det tar sån energi att dölja smärta som egentligen inte syns blir Micke trött, mycket trött.

  Fokus i Mickes liv har varit hygien och ordning, manisk ordning, speciellt i unga år. Kontrollbehov och ett kontrollerande av rädsla.

Ångesten dunkar vasst och svettigt runt i kroppen och pulserar i halsen som ett lokomotiv, ormen känns allt tydligare. Samma ångest har han haft sedan han var liten, kanske redan 5- 6 år. Micke kan inte minnas årtal, men den kom tidigare än det ofrivilliga manus han ständigt redigerar i sitt huvud, som hjälpt till att den ”Svarta Ormen” fått överleva.

  Historien handlar om hur ett barn förs bort, hur ett barn blir psykiskt och fysiskt skändat av ett par äldre tjejer, som sedan i sin skam och förnedring försöker dränka barnet.

  Micke tuggar igenom denna ständigt rullande inre film, som om han hoppas hitta en lucka där det visar sig att allt bara var en riktigt dålig dröm. Men ångesten finns kvar, och han hittar ingen lucka, och filmen lever gripbart kvar i ett ständigt malande.

  Trots att han bara var ett barn hade ångesten redan besatt Micke och den väste varje dag, och han var orolig, rädd och förnekande. Varje dag, och natt, har varit en vandring över ett gapande hål, ett ständigt byggande av en bro över ett svart väsande evighetshål där den ”Svarta Ormen” bor.

Historien, eller den ständigt rullande filmen som mal på är denna:

  När han var just sju- åtta år blev han bortförd av två tjejer som bodde på samma gård som honom. De var kanske tre- fyra år äldre än Micke. De stal Mickes barndom, de stal hans rätt att vara bara ett barn. Två äldre tjejer drog Micke från gården med våld, han var livrädd, de hotade, psykade honom och de gjorde annat som gick över hans uppfattning av handling. 

  De drog en rädd Micke från den gård han bodde, ner under den viadukt där gymnasiet nu står, över den våtmark med små bäckar och stora tuvor som nu är borta. De tvingade upp honom, genomsur, på den kulle som fortfarande står kvar som en påminnelse, den kallas ”hundkullen”. Efter ett av de förnedrande stoppen på hundkullen tvingade de honom över vägen, in i skogen, här var han också tvungen att göra förnedrande ”stora” saker med dem.

  Han försöker sudda bort minnena men de sitter etsade i hans medvetande, och undermedvetande. Hans själ genomborrades, den mänskliga anden blev felkodad.

De lovade ju att släppa honom om han gjorde vissa saker. Saker som för honom inte fanns riktigt ännu. Han fick äta deras blandade saliv, han skulle låtsas ”knulla” med dem. Han var tvungen att visa sin snopp för dem på olika sätt, han blev tvingad att titta på dem också.     

  Men det var inte nog, de drog honom till en å som rinner från det gamla reningsverket ut i Mälaren. Här i ån höll de på att dränka Micke. Han minns hur vattnet luktade unket, hur kallsuparna smakade skit och slam. Tre gånger, vill han minnas, drog de ur och knuffade i honom igen.

  De sade att de skulle släppa honom om han kunde klämma fram vatten ur en sten med bara händerna, det var ju omöjligt, men Micke tyckte det kom vatten. Micke hade gjort allt dumt de sade till honom, han borde ha blivit släppt, men det spelade ingen roll för tjejerna.

  Det kom ett medelålders par och frågade vad ”vi” sysslar med, och tjejerna sade att ”vi leker bara”. Och de gick iväg utan att se sig om.

  – Dumma idioter, mumlar Micke nu i vuxen ålder, vilka blinda idioter.

  Sista gången de knuffat i honom fastnade han, och han minns hur han såg upp mot vattenytan i panik och tänkte att ”nu dör jag”. Han kommer upp efter stor möda, kallsup igen, hostar, och tjejerna är borta, de hade dragit iväg och lämnat honom där. Han vågar inte gå hem utan lägger sig under en stor granrot, det var kallt, han tänkte dö. Han var ett barn och tänkte dö, han vågade inte leva mer.

  Då får syn på en mamma med barnvagn och hund komma en bit bort, han blir livrädd och gömmer sig ännu mer, men hon ser. Hon ser honom, hon ser rädslan, hunden känner vittring av ångest, dödsångest ur ett barn som nyss blivit lämnad att dö blöt.

  Han minns hur snäll hon var, hon tog honom hem till sig, duschade honom, satte på honom torra kläder och gav honom varm choklad. Mickes pappa kom och hämtade honom, han bar lilla Micke ända hem.

  Mickes älskade pappa kunde dock inte stampa på den ”Svarta Ormens” huvud den gången heller, han kunde inte ha ihjäl den satans orm som tagit lilla Mickes inre i besittning redan tidigare, och som fortsätter att vara en ständig följeslagare i Mickes liv.”/  

……………………………………………………………………………………………………      

Huvudvärken som jag haft sedan jag var barn och den förbannade ångesten, ”Den Svarta Ormen”, var min anledning till självmedicinering. Men inte många tål fyllan, inte jag heller. Den blev en fälla.

Lev väl och våga leva,

Micke

Jag har funderat en tid på att lägga ut det jag skrivit under några år.

Det som är först ut är en del ur min berättelse ”Hejdå Måne, Godnatt Pappa” som jag påbörjade 2003. Det var det år jag bestämde mig för att ta tag i min ångest och mitt missbruk.

Många av oss gör otäcka saker med vår kropp, vi skadar oss själva utan att egentligen förstå. Vi vill bara bli älskade på det sätt som vi förstår, och vi upplevde kanske att ingen lyssnade.

Jag gjorde mycket dumt mot mig själv, och jag skadade andra genom det också, men jag ville bara bli älskad.  

 ——————————————

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist
därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna någon slags känsla.
Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.
(Hjalmar Söderberg; ”Doktor Glas”, 1905)

———————————–

En speciell händelse kom att utspela sig när Farsan och Karin var i Enånger, jag kan ha varit 17 år eller så. Jag var kvar hemma och skulle väl jobba, men festandet tog överhanden.

  Vi var några stycken som tog oss ner till Steningebadet en sen eftermiddag med grillning och drickande på schemat. Ett strandparty, helt enkelt.

  Jag satt, som vanligt, med en öl i ena handen och en cigarett i den andra, säkert med en laddning tabletter i magen.

  Jag vill minnas att det var en städad tillställning, med många fina tjejer som kom och pratade med mig. En del kände jag sedan förut, andra var nya för mig. Det bjöds på Whisky och allehanda alkoholhaltiga drycker – vilket jag inte tackade nej till.  

  Jag kom ihåg att jag sjabblade bort en fin tjej och började gå hemåt, det var lika bra. Jag var klart överförfriskad, och skulle upp tidigt för att jobba i köket på Arlanda.

Under en ljummen promenad hem till Valsta, väcks något i mig.

  Väl hemma så går jag på ölen igen och dricker i ett rasande tempo, spelar musik på den volym som passade mig just då. Jag får nog en blackout för jag tar fram en av våra köttknivar och börjar helt enkelt skära i mig själv. Jag tror det var den första gången min ”borderline” visade sitt ansikte i detta uttryck.

  Det var en udda känsla, det var segt och kniven var slö – så jag brynte upp den.

  Nu var den vass, det gick lätt att ta djupa drag in i köttet.

Det var befriande, som om något föll bort från mig – det var skönt, allt inom mig lossnade och jag kände mig friare än någonsin, jag fick makt över mitt smärtande inre.

  Vänsterarmen fick sig en dust, liksom magen och över bröstet. Ett snitt tog djupt i armen och blödde rätt bra för att uttrycka sig fint, jag försökte få ihop såret med kraftig tejp – men det var för djupt och blödde för kraftigt.

  Jag faller ihop på golvet och somnar.

  Jag vaknar av ett ryck och skall resa mig upp från golvet i hallen – jag minns det som igår.

  Jag sitter fast, i golvet, vad händer? Efter ett ryck så lossnar jag, det låter som om man drar bort ett tjockt stycke tejp från golvet.

Mitt blod hade torkat fast med mig på golvet.

  Det tog ett tag innan jag minns vad som skett, det blöder fortfarande ur armen, ett stort gapande köttsår stirrar på mig. Magen har börjad blöda igen efter mitt ryck från golvet. Ett djupt jack i sidan gapar mot mig. Det finns blod på golvet, torkat och färskt. 

  Hela bålen var täckt av hack, snitt och blod.

En rädsla, och känslan av ensamhet väcker mitt inre – vad har jag gjort?

Ett telefonsamtal till min vän Micke B, väcker honom mitt i den bästa sömnen. Min berättelse var att jag blivit överfallen och skuren med en flaska, och behövde hjälp för det slutade inte blöda. Han hoppade upp på cykeln och avverkade nästan hela Märsta på några minuter för min skull.

Undrar vad som gick runt i huvudet på honom då… Det är nog bra att jag inte vet.

  Det bankar på köksfönstret och jag går och för att öppna den låsta porten, och där står en massa gamla kompisar. Micke B hade mött dem på halva vägen och de hade bil och kom före honom och fick se det sorgliga kapitlet.

  Deras ögon lyste av äckel och rädsla, milt sagt, när de såg mig komma nerför trappan för att öppna med halva kroppen täckt av blod. Jag var helt borta, och tyckte det var lite häftigt med den reaktion jag skapat.

  Micke B kommer kort efter och ser mig, han vet inte vad han skall tro. Min känsla är att han genomskådade mig på en gång, han måste ha fattat att jag gjort det själv.

Efter några försök att stoppa blodet inser de att jag måste till akuten för att sy. De hade rengjort mig från det torkade blodet, och det såg ut som om jag varit i närstrid med en ar katt, eller som om jag blivit släpad genom taggbuskar med magen blottad för taggarna. 

  Jag släpar mig in på akuten, skinnjackan var öppen för fri insyn. Blod tränger sig ut som små bubblor och tar sig neråt min magra kropp mot byxlinningen, jag minns synen uppifrån.

  Sköterskorna står med stora ögon och betraktar mig, de andra patienterna ryggar tillbaka.

Det var ingen vacker syn, en mager blek kille med kolsvart ”igelkottsfrisyr”, ringar i båda öronen, halskedjor, fingrarna fulla med ringar, kedjor runt handlederna, motorcykeljacka, svarta trånga jeans och ett par svarta spetsiga lågskor.

  Som pricken över i: et, en massa blod. 

Väl inne hos läkaren blev jag synad, och det första han sade var:

  - Det här har du gjort själv.

Jag riktade ett slag mot honom, jag hade inte blivit tagen på allvar. Inte var jag där för att bli genomskådat och få min egen blödande sanning upptryckt i medvetandet, jag måste ha vård.

Mitt slag fullföljdes inte utan jag sänkte garden och hävdade att jag blivit nerslagen av ett gäng, och att de skurit de mig med en trasig flaska.

Läkaren frågade om jag var höger-, eller vänsterhänt. Beviset låg i att jag var högerhänt och de flesta snitten var på min vänstra sida – han visste att han hade rätt. Det går inte att lura en erfaren läkare.

  Men jag blev kränkt, det var vanligt att jag tog illa upp för allt som sades åt mig. Jag var så osäker att jag trodde att om jag kom in i ett rum med människor så hade de pratat om mig, skit då alltså.

  En sköterska kom in och tvättade mina sår, jag minns hur skönt det var. Jag förbereddes för att bli sydd.  Det kändes som ett evigt penetrerande av hud, först stelkrampsspruta, sedan bedövningsspruta, sedan några stygn på överarmen – resten blev hoptejpat. Som jag såg ut! Stiligt.

Väl hemma kom polisen och tog emot en anmälan om misshandel, de tog mig på allvar faktiskt. Otroligt hur duktiga dessa polismän var, även om de lyckats genomskåda mig så höll de med mig.

  De frågade om det fanns någon jag kunde söka tröst hos i stunden, så de hämtade min granne David – en mycket fin man med en lika fin familj. Han satt hos mig ett bra tag och tröstade mig, och lyssnade till allt jag delade med mig.

Nu har du läst lite från mig, och kanske lägger jag ut mer av det jag skrivit. Allt jag skriver kommer ur mig, också för att bearbeta det som gjort ont i mig.

Ha en bra dag.

Micke

Jag har funderat på över hur ”präktig” jag måste se ut i andras ögon som har svårt att erkänna mitt tidigare missbruk. Jag har svårt själv ibland att tro att jag är samma person.

Men till skillnad från dem har jag ju förstahandsupplevelsen, jag har levt mitt liv och alla som känner mig idag umgicks inte med mig då.

Jag tänkte på detta då jag fått höra av några som kände mig förr, hur förvånade de är att jag ens klarat att bli nykter. Jag var klassad som ”Den värste av alla” bland oss kompisar. De har talat om för mig hur stark de tycker jag är och hur modig jag är som törs tala om min missbruksproblematik.

Några av dem var med mig på den tiden och det var några av dem som satt i kvartar med mig. Tillsammans med dem rökte jag braj och drack med tandlösa nerkörda gubbar och damer som var riktiga ”A-lagare”. Åtminstone en av mina gamla vänner lever som en sk. ”A-lagare” idag, (som är ett av de mest nedvärderande benämningar på en människa jag kan tänka mig).

Andra lever kvar i lögnen och försöker hantera vardagen men har hamnat riktigt efter i utvecklingen. Och några av de som hamnat lite mittemellan lyser upp när jag kommer och pratar med dem.

För de vet vem jag var, och de vill inte ha mig tillbaka där vi började tillsammans en gång.

Min värsta tid var ju från 1984 till 1993 ungefär, då alkohol och tabletter höll mig riktigt hårt. Jag kunde hälla i mig mängder sprit och toppa med tabletter av olika slag. För mig kan tiden från 1993 vara en av de värsta också på sitt sätt, då började livet ihop med min nuvarande fru som redan hade två barn. Det var riktigt tufft. En omogen 23 åring skall lära sig leva ”Svenssonliv” med ickebiologiska barn dessutom.

Men… Blev allt så mycket enklare sedan jag blev nykter? Det kan jag inte påstå, då skulle jag ljuga. Från 2003, då jag valt att leva ett helt nyktert liv har inte varit en lätt tid.    

Oavsett mina missbruk, och trots att jag varit frälst större delen av min nykterhet så gjorde det fruktansvärt ont att vakna upp och inse att jag levt i ett luftslott.

Jag ljög för mig själv att jag mådde bra som nykter, jag ljög för mig själv att allt var framgång i livet och jag har ljugit för andra för att de ska tro att jag har full koll på mina känslor.

Jag mådde verkligen piss i min nya nykterhet, jag ville kanske inte tillbaka i skiten, men jag visste vem jag var när jag drack och gick på krogen. Krogen och alkoholen var en sorts ”pyskork” där mitt inre skit kunde få släppas ut utan en massa frågor och riktiga känslor. Där kunde jag gömma mig, och ljuga för mig själv att jag hade roligt när jag var full som ett svin.

Den skeva föreställningen att jag hade haft riktigt kul den gången jag pissat ner mig själv och spytt ner sängen min sons mamma sov i samma natt i sömnen, är ju ren lögn. Det är den kvinna jag nu är gift med, samma kvinna jag hotat, kallat fula och nervärderande namn, bara för att jag var omogen och inte kunde leva utan lögnen. Hur förvarar man en sådan handling? För att inte tala om alla vredesutbrott jag fått när orden inte finns för den smärta, och saknad till kärlek, jag känt.  

Inget är enklare än att bli nykter, men att hålla sig nykter är inte en enkel sak. Och livet blev inte enklare heller, men det blev värt att leva.

Idag vill jag leva, och jag vill att folk ska se mig nu i det jag vill göra rätt, och inte det jag gjort förr som var fel.  

Micke

Är rädsla påhitt eller verkligt för den som drabbas? Alla är rädda för någon situation, att någon skall göra en illa eller i form av fobier av olika slag. Nu väcker den rådande situationen inom ekonomi och arbete rädsla för många då krispaket och sparpaket är lösningar som haglar över de som är rädda att förlora värdefull inkomst. Hur går det i familjen, hur blir det med alla räkningar som skall betalas trots att ekonomin är i botten? Hur reagerar vi i situationer vi inte kan styra själva?

Jag vet att det finns de som av rädsla kommer att fly in i något som är mycket värre, nämligen ett val som mynnar ut i total misär och ekonomisk utblottning. Jag gjorde det det valet för många år sedan och resultatet blev skit rent ut sagt. MEN! I den självvalda misären har vi kontroll, då vi är i händerna på oss själva och inget kan få oss att må sämre. Vi vet vad vi har, det kan inte bli sämre. Rädslorna finns inte längre, vi blundar för den och sticker huvudet i sanden. Detta blir Mörkrets Casino för många, där allt smakar gott tills vi inte längre har kontroll. Flykten in i ett Missbruk.

Rädsla är en sanning för den som bär på den, frågan vi måste ställa oss är – Hur hanterar vi vår rädsla? Min egen rädsla började redan som barn, jag blev ofredad som barn av en vuxen som fanns i vår omgivning. Min rädsla föddes alltså ur ett ofredande av en som bodde i vårt område, och jag minns inte vem. Efter detta blev jag rädd för allt, vuxna och högljudda barn. När jag var i åtta års ålder blev jag ofredad av två äldre tjejer på vår gård och de försökte dränka mig i en å som avslutning – då kom också denna förbannade ångest. Den fanns redan innan i en mildare form, men nu blommade den ut till en väsande orm. Min rädsla är ”Ormen” som jag medicinerade bort med alkohol och tabletter från 14 års ålder. Min värsta självmedicinering bromsades från 1999 men jag drack fortfarande till augusti 2003, och ”Ormen” levde kvar till jag fick ADHD medicin 2008.

Jag blev sexuellt ofredad vid ett flertal gånger av äldre män och tjejer i min barndom, tack och lov är ingen i familjen inblandad! Min egen rädsla att inte vara omtyckt var nog en bidragande orsak, och jag visste inget annat heller.   

Nu är min rädsla jag själv, Micke. Någon jag aldrig kan fly ifrån, som ibland väcker upp minnesbilder jag inte kan radera. Men jag lever och har fått min familj tillbaka, och jag är nykter. Och ingen ska få kalla mig lögnare mer, mitt liv är mitt liv och ni som inte gått i mina skor och tror ni känner mig, och tror allt är lögn, behöver inte lägga så mycket energi på det jag skriver. Frågan kan då bli – Vart var du när jag var där?

Förmodligen kände vi inte ens varandra, vi var inte del i varandras liv. De som verkligen känner mig idag, de vet. Självklart är det helt i sin ordning att ha åsikter, men mitt förflutna går liksom inte att ändra på. Tro mig, jag vill inte ha alla bilder i huvudet. Men, jag kan förändra framtiden, eller hur?

Jag är en nykter alkoholist och tablettmissbrukare, och jag har rädslor.

Micke 

Det är en fråga jag ställer mig själv, och svaret är  – absolut. Det har gått en tid sedan Caj och jag drog igång vårt projekt, och har jag har upplevt hur folk vill prata om sina missbruk. Vart jag än vistas kommer människor fram till mig och berättar hur de brottas med karaktärsfel och skam. 

Den senaste veckan, och denna helg har vi fått tillfälle att skapa nya kontakter där de vill ha hjälp av oss. Resultatet för dem när de har vågat tala ut sin skam är nästan omedelbar, de känner att någon lyssnar och det finns plötsligt en vilja att bli fri sitt missbruk och problematiken som följer. Vi hjälper dem bara att sätta ljuset på det som gömts i ett mörker många år. Visst, inget är enkelt när vardagen kommer och det är dags att ta itu med det som skall förändras. Men kan vi tillsammans rikta ljuset mot problematiken i den enskildes kamp, kan vi också tillsammans hjälpas åt att må så mycket bättre. Det som varit en skam och rädsla i många år kan bli en språngbräda till ett nytt liv. Och vi börjar med att lyssna. Det vi känner att vi måste göra är att uppmuntra deras egen vilja att leva ett nyktert liv, och att finnas till hands när de känner att de håller på att falla. 

Jag tror att många i Sverige, och i övriga världen, ser ett ökat missbruk i samhället och inte vet hur det skall brytas. Det vet inte jag heller, men en sak vet jag - Där det finns ljus, går inget att dölja. I mörkret går allt att dölja, och vi måste ta ett steg in i ljuset för att se vår egen problematik. Svårigheten ligger i att vi måste börja med oss själva. Det är så lätt att se alla andras fel och misstag, och vi blundar för våra egna. Jag vet att det känns som floskler, men försök själv att se på dig själv med andra ögon. Jag försöker att se på mig utan ”Mickeögon” och jag vet att det är inte lätt, men jag vaknar till.

Konsumtion är så personligt, och många försvarar den och därför vågar vi inte alltid tala öppet om det. Men hur är det egentligen med baksidan av just konsumtionen. När blir konsumtion ett problem? Är all konsumtion missbruk? Nej, absolut inte. Men min övertygelse har med åren blivit att vi bör se upp med hur vi presenterar oss själva för våra barn. Barn och alkohol hör inte ihop. 

Hur är det med barnen i dessa familjer som lider, när missbruk och problem slagit till? Har de valt att se sina föräldrars missbruk av egen fri vilja? Nej, det är vuxenvärlden som visar barnen.

Se saker med andra ögon. Tänk bara på alla små löften som inte uppfylls – det minns barnen. Jag själv har gjort många val som förstört min familj tidvis, och jag har mått dåligt på grund av det nu när jag är nykter. Våra egna barn har tvingats höra mig vara nedsättande och agressiv mot min fru, jag har varit dum mot våra barn, jag har ljugit och jag har bedragit. Ok, det var mitt val då. Men hur mådde barnen i mitt val, det jag försvarat så?

Jag vill lära mig mer om denna tabubelagda problematik – För att kunna göra skillnad. Även om ingen vill vara med, så vill i alla fall jag ha skillnad i mitt och min älskade familjs liv och framtid!

Micke.